Ett Ansikte – En Historia

Ju mer du tittar, ju mer du ser…
Ingen dag här är den andra lik. Jag brukar alltid promenera hemåt efter arbetsdagens slut, eftersom det tar lika lång tid som att
åka buss p.g.a trafikkaos och stopp i detta land. Jag hade precis kommit fram till Tongi en förort till Dhaka, när jag plötsligt ser en
fattig kvinna ligga helt utslagen vid vägkanten bland sopor och damm. Jag gick förbi, men vände tillbaka efter bara några meter.
Jag böjde mig ner för att fråga hur kvinnan mådde, men fick ingen reaktion tillbaka, hon var helt utmattad och slut.
Jag viskade i hennes öra: “ Jag går och handlar lite vatten och något att äta till dig”. Fortfarande ingen respons…

Jag skyndade mig att handla lite dryck och mat och var strax tillbaka på plats igen. Kvinnan var täckt i smuts, intorkat blod,
avföring och hon luktade ruttet . Hennes kroppshydda var täckt med 1000-tals flugor i hettan och det verkade som de hade
hittat en riktig mumsbit. Jag frågade några affärsinnehavare i närheten hur länge hon hade legat där? Varför ingen brytt sig
om att hjälpa henne? Svaret jag fick gjorde mig ledsen och upprörd.’:
“Hon har legat där sen kl 9 imorse , låt henne vara, hon är fattig och luktar illa, Gå!”
Klockan var nu runt 16.00 på eftermiddagen och jag försökte tvätta bort all smuts så gott jag kunde med lite vatten och
en “gamsa” ; en tunn tyghalsduk de fattiga alltid bär i detta land och som jag brukar ha med mig
för att torka bort svetten när den lackar. Den blev till god användning nu. Jag fick i henne en flaska vatten och en liten burk
7UP, men ingen mat gick ner i den lilla kropp som så väl hade behövt det. Jag kramade hennes hand
medan tårarna trillade ner för mina kinder!

Ju mer du tittar…ju mer du ser…

Jag viskade i kvinnans öra : “Var inte rädd , jag och Jesus älskar dig ! Var inte rädd min vän!”
Både jag och kvinnan var omringade av människor och massor av flugor som envisades trilskt och vi var helt täckta!
Jag kunde inte lämna denna kvinna här ensam. Jag försökte att få tag på en ”ritshaw” eller en ”bangari” sistnämnda har
ett flak och jag tänkte att det skulle vara bättre och bekvämare för hennes transport till lasarettet i Tongi.
Men ingen ville transportera denna ”dyrbara last”- Guds skapelse, men till slut blev det en ritshaw , inte det bästa –
men bättre än inget. Ingen ville ta i henne eller hjälpa mig att bära denna smutsiga, barfota kvinna med endast en trasig
underkjol och en blodig och smutsig tygtrasa som täckte hennes byst. Hennes hår var grått av gatans damm och smuts.
Hennes kropp hade nog inte sett varken vatten eller tvål på väldigt väldigt länge… Så här är tyvärr livet för många här,
när du inte är värd något. De har inget hem, endast trottoarkanten får vara deras sängplats och kudde.
Tur att man har sin styrka i Herren! Kvinnan var helt utslagen och därmed också tung , men med Guds hjälp fick jag
upp henne på ritschawn och vi drog till lasarettet.

Väl där ville varken läkaren eller sköterskan ta i henne , vi blev skickade vidare i ambulans ner till gamla Dhaka.
Den turen tog några timmar i trafikkaoset, det var vi och tre stycken till i ambulansen.
De andra var av lite ”finare” slag och var väldigt upprörda över “min” patient. Hon luktade ju helt förfärligt,
så två av de tre andra började vrål kräkas i ambulansen.De var verkligen upprörda av både stank och hennes minimala klädsel.
Vad hade hon här att göra!? Jag fortsatte att klappa henne på pannan och kinden med en sval och fuktig trasa och höll
hennes hand hårt. Jag bad till min Gud och frälsare hela vägen.
Kvinnan drog bort tygtrasan som täckt hennes byst , passagerarna blir ännu mer upprörda pga att det var män med.
Medlidande saknades totalt.

Ju mer du tittar…ju mer du ser…

Hennes byst var som en gigantisk kolsvart druvklase, kvinnan började slita av några “druvor” – alltså döda köttbitar och blodet
sipprade som mörkröda floder mellan “druvorna” på denna stora cancertumör.
Mitt hjärta brast totalt, vilken smärta …jag grät och min ande ropade Abba Far !
Väl framme efter denna långa dag och färd var ej heller detta lasarett speciellt intresserade av at ta emot henne.
Vilken kall värld vi lever i, helt upp och ned, men mitt i allt kaos och ondska vet vi att att Herren är den fasta klippan!

Jag bad och vädjade till alla runtomkring: “Snälla ha medlidande med henne !” När vi väl fått upp henne på en brits och kört henne till
akutavdelningen, träffar vi ännu på en läkare som inte var speciellt intresserad av sin nya patient,
henne kunde man ju inte tjäna mycket på, hon stod inte högt i kurs.
Jag knäppte ett par kort på såren och upptäckte till min fasa att cancern hade gjort ett stort hål, lika stort som en knytnäve
på hennes ena sida och därinne hördes det surrande ljudet av flugor.

Ibland är det en fördel med att vara invandrare här, hon fick stanna och de kommer att ge henne mat och sköta om henne .
Jag kommer att besöka henne om ett par dagar igen, men i mina böner är hon med mig konstant.
Vill ni vara med i bön, det behövs ett mirakel från himlen vänner ! Låt Din vilja ske Fader !

Ju mer du tittar…ju mer du ser…

Hjärtat är själens spegel, bevara ditt hjärta för därifrån utgår livet.

I Hans fotspår / Maria Karlsson

kvinna

Leave a Reply